Och det verkar inte sluta. Jag fattar verkligen ingenting. Och det gör så jääävla ont, så ont så ingen annan kan förstå. Det värsta av allt är att jag inte kan göra nånting. Bara vänta och hoppas att han kanske ändrar sig. Jag hoppas att det är så. Men tills dess och förmodligen framöver vet jag inte vad jag ska göra. Träna tills jag avlider varje dag och supa mig redlös kanske? Förmodligen hjälper det inte. Men jag kan ju ta tillfället i akt och träna eftersom det förmodligen är det enda som kommer funka. Träna så jävla hårt å länge varje dag så jag kanske kan sova en liten stund av ren utmattning.

Fan hur kunde det bli så här. Pang sa det bara. Och sen var det klart, mot min vilja. Det var det sista i hela världen jag ville. Jag hade kunnat göra precis vad som helst för att vrida tillbaka tiden till den där sista stunden. Om jag bara hade vetat så hade jag aldrig gått därifrån.

Jag kan inte kontrollera andra, men från ingenstans, det är det som gör mest ont. På två dagar dår det från att vara precis som vanligt. Jag var den lyckligaste tjejen på hela jorden för fan! Nu är det helt tvärtom.

Just den här veckan också. 90-års kalas på tisdag och jag vet att när moffa kommer krama mig kommer jag bryta ihop och aldrig sluta gråta. Så är det bara. Sen tar bror studenten på fredag, ja då lär jag också gråta bara för att det påminner mig så jävla mycket om förra året. Hur himla lycklig och nykär jag va. Som att inget kunde krossa mig. Ett år senare, jo visst det fanns nåt som kunde krossa mig.

Jag vill mest att det inte ska göra ont nå mer. Att jag ska få komma dit ikväll och få den hårdaste kramen någonsin och att allt ska va bra igen. Inte så här. Fan..