Igår var den överlägset värsta dagen i mitt liv. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut men man blir trött av att gråta och jag lyckades somna redan halv tio. Det kändes dock ändå mycket bättre när jag varit där och fått en förklaring och sett att han inte alls tyckte att det här va kul på något vis.

Vi ska va vänner, det säger alla men jag tror att det kommer funka. När man ses nästan varje dag i över ett år är det inte helt rätt att bryta kontakten helt. Jag hade inte klarat det iaf. Men först ska det få lägga sig.

Jag är fortfarande jätteledsen. Men inte hyperventilera i fosterställning ledsen. Det kommer alltid vara jobbigt för jag va inte beredd på det här. Men det kommer säkert bli bättre och lättare med tiden. Det hoppas jag i alla fall eftersom det är rätt tungt just nu och ljuset i slutet av tunneln är rätt obefintligt.

Det är sista veckan på mitt vikariat sen får jag göra vad jag vill några veckor, det är bra. Jag hoppas att Emelie har råd med en resa. Ligga på en strand i en vecka är precis vad jag behöver just nu.

Det va allt. Ciao